milirikaa

Om någon hade frågat mig i februari så hade jag aldrig, inte ens ett ögonblick tänkt att det skulle bli ett negativt år. Med nytaget körkort och studenten som väntade så hade jag med all säkerhet sagt att tvåtusennio skulle bli ett toppen år, mycket bättre än nollåtta. Men så fel, så fel.

Nollåtta var för min del fyllt av lycka, glädje och bara någon enstaka tår. Att först i februari ta det stora steget och flytta till en etta i valbo, fylla arton, åka till spanien, åka till bulgarien och ja slutligen i november flytta till en trea i andersberg.. ja det var underbart det året.

Men så kom tvåtusennio, visst det var bara en vecka i våras.. men ångesten jag hade utan dig, att inte veta hur det skulle bli, ja den kramade om mig riktigt hårt. Sen allt tjaffs, åh vad jag önskar att jag hade lyssnat på dig mer. Om jag hade lyssnat den där torsdagen, hade jag mått bra då? Jag tror det! Att börja om är skit jobbigt, och nu när julen närmar sig känns det ännu tydligare vilket hål det är i mig efter dig. Sen hände något som gjorde allting ännu värre, i onsdags (nionde december), gick min älskade bebis Gunnar bort. Usch vad jag grät, och tänker jag på han för mycket nu så kommer tårarna.

Jag kommer alltid minnas det här året som året då jag fick körtkort, året då jag tog studenten, året när jag blev helt sjuk i huvudet och begick mitt livs största misstag, jag vet att jag har många år kvar men kan med säkerthet ändå säga att det är just det, mitt livs största misstag och året då mina båda älskade killar lämnade mig.