milirikaa

Alltså jag vet inte riktigt hur jag ska börja.. är så frustrerad och besviken. Förstår absolut inte vad som har hänt.
Det jag vet är att du inte pratar med mig, inte svarar mig eller bryr dig, jag vet inte vad du har för anledning till det. Vet inte om jag gjort dig något, sagt något eller ja.. vad som är fel? Är arg, ledsen och förbannad. Har man kännt en person i typ sju år så borde man ju förfan kunna tala om vad som är fel.. borde man inte vara lite intresserad av att behålla den vänskapen? Känner att jag inte alls hänger med, förstår inte när det hände eller någonting. Jag saknar dig men vet inte vad mer jag skulle kunna göra, du vägrar ju ha kontakt med mig. Blir också så himla besviken på dig, jag har alltid ställt upp på dig på alla möjliga sätt och vis.. kan tala om att det känns förjävligt att du inte ens orkar bry dig så mycket att du skickar ett sms, inte ens ett litet jävla sms. Tack för den! Vad som än är anledningen till att du inte svarar så kan det inte vara så speciellt, kanske typ ett missförstånd, så jag vet att jag inte gjort något hemskt. Tycker att efter allt jag gjort för dig är jag väl värd ett sms, men du verkar ju inte dela det med mig. Där fick man för att man varit en trogen vän... Så jävla less nu alltså. Men duger jag inte så duger jag inte!

Idag är det en speciell dag, idag har det gått två långa år.

Jag kommer aldrig glömma hur otroligt nervös jag var, hur det kändes när jag klev ur sängen på morgonen, vad jag åt till frukost. Efter en banan och ett glas juice tog jag mig till YA för att köra med min lärare en stund innan själva provet. Jag var så satans orolig att jag inte alls kommer ihåg hur vi körde. Men helt plötsligt var det dags att styra mot vägverket. Han jag skulle köra upp med presenterade sig och det gick upp för mig vem han var. Han var den som kuggade typ alla, som hittade fel som egentligen inte fanns. Det var kört tänkte jag. När jag inte lyckades hitta dimljus-knappen, av alla nervositet, så gav lite av mig upp. Men jag hoppade in i bilen och började köra, det var en enkel rutt vi hade och jag tänkte hela tiden att han skulle hitta på något svårt, eller typ lura mig att tro att den var enkel när det egentligen var någon konstig regel eller nått. Men allt gick bra och när vi kom fram till Duro i Hagaström så fick jag vända och åka tillbaka mot vägverket. Jag var verkligen osäker, det kändes som att det hade gått bra trots missen med dimljuset. Men väl på motorvägen blev jag förvirrad och accelrerade upp i 110 km/h fast det var 90 km/h, det tog kanske en tiondels sekund innan jag uppfattade misstaget och motorbromsade försiktig ner hastigheten. Jag hatade mig själv för den klantiga och helt onödiga handlingen som skulle kosta mig ett godkänt körprov. På vägverkets parkering kom tårarna, porv-nissen godkände mig och jag skrattade och log så att tårarna sprutade! En helt underbar känsla!

Alltså var det två år sedan, jag har gjort mycket dumt och onödigt bakom ratten, kanske tillochmed livsfarligt men jag lever än och har inte fått så mycket som en böteslapp (men det har vart otroligt nära vid flera tillfällen) och den nollan tänker jag hålla!

Jag älskar att ligga och titta på dig när du sover, att höra dig andas gör mig lugn. Jag älskar när du lägger armen om mig, när dina fötter liksom håller om mina fötter. Jag älskar att hålla i ditt lillfinger, jag älskar när du tar min hand i din. Det finns så mycket jag älskar med dig, dina nyckelben, att smeka din rygg, att se dina vackra händer och massera dina fötter. Jag älskar när du ringer och väcker mig, jag älskar att åka bil med dig, jag älskar att göra dig glad. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men jag vet att du vet att jag älskar dig <3

Okej, ja jag vet att det var mitt fel från allra första början. MEN, det som händer nu och inte för över ett år sedan är en helt annan sak men tyvärr också mitt fel. Att jag lever i en korkad drömvärld som är kryddad med händelser från Amerikas B-filmer hjälper knappast till. Att älska en person är faktiskt ett himla jobbigt läge, hur man än gör så blir någon sårad. Men problemet i mitt fall är ganska tydligt. Jag vägrar fatta vad som är bäst för mig. Oavsett hur det nu ligger till i skallen på han i mina tankar, så måste jag väl för fan veta vad som är bäst för mig. Jo, det vet jag ju också, men om jag ser till så att det blir så? Nej, klart jag inte gör för då vet jag att jag kommer må skit. Men hej, det gör jag ju nu med. Och vad skillnaden är? Jo, det är lättare som det är nu... tyvärr.

Sitter och kikar runt lite på internet, bloggar, facebook, tatuerings-sidor och liknande. I mitt knä ligger Gizmo och myser. Allt ser så perfekt ut uppifrån eller om du nu önskar, utifrån. På garageuppfarten står han med stort H och pillar med bilen tillsammans med min pappa och bror. Vi hittar på saker tillsammans, nyktra och onyktra, helger och vardagar. Vi kollar film, åker en sväng, är i garaget, går på köpis.. ja precis allt. Jag ser nog ut att vara lycklig och nöjd. Men det är jag inte! Inte på långa, låånga vägar. Visst, många tror att vi är tillsammans men hur kan det hjälpa mig när jag vet hur det ligger till? När jag vet att jag är singel i ett väldigt konstigt vänskaps förhållande. Inte hjälper det heller att du bjuder med mig utomlands i höst när vi kommit hem från Kroatien.. Jag är förvirrad!

Varenda år när sommaren knackar på dörren, när solen börjar svepa sina värmande strålar över oss i kalla Sverige så sköljer minnena över mig, precis som när vågorna kluckar mot stenarna vid strandkanten. Jag kommer ihåg hur mycket roligt vi hade, alla skratt och så några tårar. Alla knäppa påhitt och glädjen du gav mig. Men åren går och tråkigt nog glider man ifrån varandra, visst att det ibland går att ta upp allt igen och ha lika kul igen. Men ingenting blir precis som förr. Jag vet av egen erfarenhet, jag har nästan fått tillbaka det gamla som fanns förr med en person, men det har gått fyra år och än är det inte lika.. Tänk på det, goda vänner växer inte på träd! Vissa täta vänskapsförhållanden är fortfarande lika stabila fast dem dagliga pratstunden/umgänget är utbytt mot max två gånger i månaden. Vissa funkar det med, andra inte!

Var häromdagen på affären. Gissa om jag blev förvånad när jag tittade rakt in i ögonen på min mellanstadie-crush. Massa gamla minnen virrvlade fram och jag gick små skrattande från kassan. Han stog kvar med sina kompisar på andra sidan, jag vet inte om han kände igen mig. Men mina minnen såg mig, och jag kunde inte låta bli att undra om det jag skrev på alla dass och trästammar där på lägerön Vässarö, finns kvar. När våra klasser åkte till hillebäcken, hette det så? Spelar ingen roll ioförsig, men då kom vi fram till att vi färgade håret med samma färg. Närhetsminnen finns det dock inte så många av, jag vill minnas att han var tillsammans med en tjejkompis till mig ett tag, men att vi rullade runt och låtsas-bråkade på skolgården, kommer alltid finnas inom mig. Lyckan var total. Kan man tänka sig att man kan bli så glad av något som hände för så många år sedan..

Btw, hade inte sett han sen sjuan men han såg exakt likadan ut fast med mustasch!

Jag älskar dig, jag skulle kunna döda för dig. Men det spelar ingen roll för dig, du har bestämt dig för att vara en utnyttjande, pengakåt idiot till mansgris. Tack, nu vet jag att jag kommer få älska utan att älskas ett bra tag..

Men mitt mål är fortfarande att ändra min status till "är förlovad med.." på fb innan året är slut!

sängen är tom, du är på jobbet.. men efter det som hände i torsdagsnatt så ska jag väl vara glad att du sovit med mig varenda natt sen dess. du talade om för mig att du inte har några känslor för mig, men allt som hände efter tyder på det. men jag får väl acceptera och gå vidare..

älskar dig, det gör jag!

På söndag är det alla hjärtans dag, hmm.. känns ju som om jag kommer få en toppen sådan det här året. Egentligen bryr jag mig inte speciellt om sånna påhittade tillställningar men det känns ändå som om den betyder nått lite extra. Känns så romantiskt, en anledning att få presenter och uppskattning är ju aldrig fel heller. Men jag skiter rent ut sagt i presenter och andra saker som kostar, det enda jag skulle vílja ha i år är gratis.

Min högsta önskan inför 14:e februari 2010 eller ja, för varenda dag är att du ska komma upp bakifrån, slå dina starka armar omkring mig och viska i mitt öra, precis de ord som jag vill höra.

Jag älskar dig, älska mig!

Det här är faktiskt bara en dum lek. En korkad, äcklig dum lek som får mig att känna mig som en blank fisk. Ibland forsar känslorna inom mig, dom svämmar över som en aktiv vulkan och fräser ut ilska i form av tårar. Men ibland är det stängt, till täppt, "store closed!" som om jag bara var ett skal utan någonting i. Jag vet att det bara är en lek, att ingenting kommer bli på riktigt. Men hej, jag kanske tycker om att låtsas? Jag lever väl i min fantasivärld hur länge jag vill?!

Jag vet att jag borde veta vid det här laget att det aldrig kommer bli som förut, att jag aldrig mer kommer få kalla dig för min, men det går inte att få in det i huvudet. Om en vecka så har det gått ett halvår sedan jag var störd, dum i huvudet, cp, sjuk, äcklig och ja DUM I HUVUDET! Men mina känslor har inte mattats av ett dugg. Hur lång tid ska det behöva ta? Visserligen kan det väl knappast hjälpa att jag träffar dig näst intill varenda dag.

Jag har sovit med dig sex nätter i rad, sex underbara nätter så som det borde vara. Sen blev det som det jämt blir, det är som om du vaknar upp med ett "skit!" och kommer på att du vart för mycket med mig, vart för snäll, vart för mycket som förr så då skiter du i mig, dummar dig och börjar bråka. Jag är van nu, jag vet att det blir så som om du gör det för att markera något, kanske din oerhört korkade ståndpunkt! vad vet jag?

Men det du sa till mig förra fredagen, förra lördagen och i fredags.. ja det lever jag på. Jag hoppas så jäkligt att det du tänker på, att det du funderar på ska sluta i ett ja och då ett ja som passar det jag vill. För om det var så att det absolut inte skulle finnas någon chans så skulle du väl inte dels vara så som du är och inte heller tänka på det?

Jag känner verkligen att det är med dig som jag lever, jag skulle kunna göra vad som helst. Jag skulle kunna strunta i vissa drömmar jag har för ingen dröm går i uppfyllelse utan dig i mitt liv.

Jag tänker aldrig sluta hoppas min älskade.

Fyra nätter i rad nu.. Massa vackra och fina meningar som gjort mig glad men även hemska ord som fungerat som en dolk rätt in i hjärtat. Men jag har det hellre såhär än inget alls. Känner hur mitt hopp sakta försvinner, att jag lever för att känna dina starka armar omkring mig.

Fast jag känner att tiden är förbi, att vi aldrig mer kommer finnas så finns det ändå något där. En liten strimma hopp som ibland växer sig riktigt stor och stark, men andra gånger krymper ihop till en nästan osynlig liten bit känsla. För ibland, alltså du säger saker, gör saker och beter dig på ett sätt som jag inte tror man gör när det inte finns några känslor inblandade.

Jag har aldrig sagt att jag inte är kär i dig, jag har bara sagt att jag inte gillar dig speciellt mycket.