milirikaa

alla säger att  livet går vidare, att det är tungt i början men att man vänjer sig och hittar tillbaka in i vardagen. jag har sovit fyra nätter utan han, men det känns som flera månader. jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag vaknar till mitt i natten och upptäcker att han inte finns vid min sida. det är så kallt, både på insidan och utsidan. ingenting har någon mening längre och det känns som jag bryts ner bit för bit. jag förstår inte hur jag ska orka gå till skolan på måndag, vet att jag måste så jag får tillbaka dygnsrytmen och inte hamnar efter FÖR mycket i skolan. men jag har varken lust eller ork.
jag skulle göra vad som helst för att ha honom här, har aldrig älskar någon så som jag älskar han. jag hoppas det finns en gud där uppe någonstans. jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv, är så ledsen så det gör ont. hur kan man vara så ledsen? jag är trött på tårarna som kommer nedför mina kinder allt för ofta och minnena omkring mig. vart jag än går finns spår av honom, vad jag än gör så kommer jag alltid att tänka på honom. jag försöker så gott jag kan, försöker lyda allas råd och tänka på vad alla sagt för att trösta och stötta mig. men jag kan inte låta bli, han har mitt hjärta och det gör ont att inte ha honom nära.