Two Years
Idag är det en speciell dag, idag har det gått två långa år.
Jag kommer aldrig glömma hur otroligt nervös jag var, hur det kändes när jag klev ur sängen på morgonen, vad jag åt till frukost. Efter en banan och ett glas juice tog jag mig till YA för att köra med min lärare en stund innan själva provet. Jag var så satans orolig att jag inte alls kommer ihåg hur vi körde. Men helt plötsligt var det dags att styra mot vägverket. Han jag skulle köra upp med presenterade sig och det gick upp för mig vem han var. Han var den som kuggade typ alla, som hittade fel som egentligen inte fanns. Det var kört tänkte jag. När jag inte lyckades hitta dimljus-knappen, av alla nervositet, så gav lite av mig upp. Men jag hoppade in i bilen och började köra, det var en enkel rutt vi hade och jag tänkte hela tiden att han skulle hitta på något svårt, eller typ lura mig att tro att den var enkel när det egentligen var någon konstig regel eller nått. Men allt gick bra och när vi kom fram till Duro i Hagaström så fick jag vända och åka tillbaka mot vägverket. Jag var verkligen osäker, det kändes som att det hade gått bra trots missen med dimljuset. Men väl på motorvägen blev jag förvirrad och accelrerade upp i 110 km/h fast det var 90 km/h, det tog kanske en tiondels sekund innan jag uppfattade misstaget och motorbromsade försiktig ner hastigheten. Jag hatade mig själv för den klantiga och helt onödiga handlingen som skulle kosta mig ett godkänt körprov. På vägverkets parkering kom tårarna, porv-nissen godkände mig och jag skrattade och log så att tårarna sprutade! En helt underbar känsla!
Alltså var det två år sedan, jag har gjort mycket dumt och onödigt bakom ratten, kanske tillochmed livsfarligt men jag lever än och har inte fått så mycket som en böteslapp (men det har vart otroligt nära vid flera tillfällen) och den nollan tänker jag hålla!
Jag kommer aldrig glömma hur otroligt nervös jag var, hur det kändes när jag klev ur sängen på morgonen, vad jag åt till frukost. Efter en banan och ett glas juice tog jag mig till YA för att köra med min lärare en stund innan själva provet. Jag var så satans orolig att jag inte alls kommer ihåg hur vi körde. Men helt plötsligt var det dags att styra mot vägverket. Han jag skulle köra upp med presenterade sig och det gick upp för mig vem han var. Han var den som kuggade typ alla, som hittade fel som egentligen inte fanns. Det var kört tänkte jag. När jag inte lyckades hitta dimljus-knappen, av alla nervositet, så gav lite av mig upp. Men jag hoppade in i bilen och började köra, det var en enkel rutt vi hade och jag tänkte hela tiden att han skulle hitta på något svårt, eller typ lura mig att tro att den var enkel när det egentligen var någon konstig regel eller nått. Men allt gick bra och när vi kom fram till Duro i Hagaström så fick jag vända och åka tillbaka mot vägverket. Jag var verkligen osäker, det kändes som att det hade gått bra trots missen med dimljuset. Men väl på motorvägen blev jag förvirrad och accelrerade upp i 110 km/h fast det var 90 km/h, det tog kanske en tiondels sekund innan jag uppfattade misstaget och motorbromsade försiktig ner hastigheten. Jag hatade mig själv för den klantiga och helt onödiga handlingen som skulle kosta mig ett godkänt körprov. På vägverkets parkering kom tårarna, porv-nissen godkände mig och jag skrattade och log så att tårarna sprutade! En helt underbar känsla!
Alltså var det två år sedan, jag har gjort mycket dumt och onödigt bakom ratten, kanske tillochmed livsfarligt men jag lever än och har inte fått så mycket som en böteslapp (men det har vart otroligt nära vid flera tillfällen) och den nollan tänker jag hålla!
