Så som det borde vara
Jag vet att jag borde veta vid det här laget att det aldrig kommer bli som förut, att jag aldrig mer kommer få kalla dig för min, men det går inte att få in det i huvudet. Om en vecka så har det gått ett halvår sedan jag var störd, dum i huvudet, cp, sjuk, äcklig och ja DUM I HUVUDET! Men mina känslor har inte mattats av ett dugg. Hur lång tid ska det behöva ta? Visserligen kan det väl knappast hjälpa att jag träffar dig näst intill varenda dag.
Jag har sovit med dig sex nätter i rad, sex underbara nätter så som det borde vara. Sen blev det som det jämt blir, det är som om du vaknar upp med ett "skit!" och kommer på att du vart för mycket med mig, vart för snäll, vart för mycket som förr så då skiter du i mig, dummar dig och börjar bråka. Jag är van nu, jag vet att det blir så som om du gör det för att markera något, kanske din oerhört korkade ståndpunkt! vad vet jag?
Men det du sa till mig förra fredagen, förra lördagen och i fredags.. ja det lever jag på. Jag hoppas så jäkligt att det du tänker på, att det du funderar på ska sluta i ett ja och då ett ja som passar det jag vill. För om det var så att det absolut inte skulle finnas någon chans så skulle du väl inte dels vara så som du är och inte heller tänka på det?
Jag känner verkligen att det är med dig som jag lever, jag skulle kunna göra vad som helst. Jag skulle kunna strunta i vissa drömmar jag har för ingen dröm går i uppfyllelse utan dig i mitt liv.
Jag har sovit med dig sex nätter i rad, sex underbara nätter så som det borde vara. Sen blev det som det jämt blir, det är som om du vaknar upp med ett "skit!" och kommer på att du vart för mycket med mig, vart för snäll, vart för mycket som förr så då skiter du i mig, dummar dig och börjar bråka. Jag är van nu, jag vet att det blir så som om du gör det för att markera något, kanske din oerhört korkade ståndpunkt! vad vet jag?
Men det du sa till mig förra fredagen, förra lördagen och i fredags.. ja det lever jag på. Jag hoppas så jäkligt att det du tänker på, att det du funderar på ska sluta i ett ja och då ett ja som passar det jag vill. För om det var så att det absolut inte skulle finnas någon chans så skulle du väl inte dels vara så som du är och inte heller tänka på det?
Jag känner verkligen att det är med dig som jag lever, jag skulle kunna göra vad som helst. Jag skulle kunna strunta i vissa drömmar jag har för ingen dröm går i uppfyllelse utan dig i mitt liv.
så är det
Jag tänker aldrig sluta hoppas min älskade.
Varför?
Fyra nätter i rad nu.. Massa vackra och fina meningar som gjort mig glad men även hemska ord som fungerat som en dolk rätt in i hjärtat. Men jag har det hellre såhär än inget alls. Känner hur mitt hopp sakta försvinner, att jag lever för att känna dina starka armar omkring mig.
Fast jag känner att tiden är förbi, att vi aldrig mer kommer finnas så finns det ändå något där. En liten strimma hopp som ibland växer sig riktigt stor och stark, men andra gånger krymper ihop till en nästan osynlig liten bit känsla. För ibland, alltså du säger saker, gör saker och beter dig på ett sätt som jag inte tror man gör när det inte finns några känslor inblandade.
Jag har aldrig sagt att jag inte är kär i dig, jag har bara sagt att jag inte gillar dig speciellt mycket.
Fast jag känner att tiden är förbi, att vi aldrig mer kommer finnas så finns det ändå något där. En liten strimma hopp som ibland växer sig riktigt stor och stark, men andra gånger krymper ihop till en nästan osynlig liten bit känsla. För ibland, alltså du säger saker, gör saker och beter dig på ett sätt som jag inte tror man gör när det inte finns några känslor inblandade.
Jag har aldrig sagt att jag inte är kär i dig, jag har bara sagt att jag inte gillar dig speciellt mycket.
rätt och fel
Dom är helt olika, antingen är något rätt eller så är det fel. Så är det bara! Men känner att i det här fallet så är det både och. På ett sätt känns det så himla befriande skönt och underbart men på ett annat sätt så känns det fel, det är inte meningen att det ska vara såhär. Så plötsligt, så intensivt, så himla oplanerat. Men det kanske är så det måste vara för att det ska fungera?
Får krypa ner under täcket med ett enda virr varr av tankar och funderingar, panik och förtvivlan denna natt också, som att jag skulle vara ovan?
Försökte
Jag blev förvånad när min läppar utalade ordet "Nej" fastän min hjärna tänkte "Ja". Sen blev jag ännu mer förvånad när jag upptäckte att jag var så stark, att jag hade kraften att faktiskt säga ifrån. Men det var två timmar sen, nu ångrar jag mig. Nu är jag inte lika stark längre, nu är jag bara ensam och blöt i ögat.
Hur?
Har vart massa nätter nu, sånna där underbara helt otroligt beroende framkallande nätter. Sen det du har sagt, det du gjort.. ojojoj. Hur ska det här gå? Hur ska jag kunnde glömma, gå vidare och förstå när du gör det så satans svårt? Du frågar om jag vill komma, du säger att jag får sova där utan att jag ens nämnt det. Hur kan du begära att jag ska förstå då?
