milirikaa

Sitter och kikar runt lite på internet, bloggar, facebook, tatuerings-sidor och liknande. I mitt knä ligger Gizmo och myser. Allt ser så perfekt ut uppifrån eller om du nu önskar, utifrån. På garageuppfarten står han med stort H och pillar med bilen tillsammans med min pappa och bror. Vi hittar på saker tillsammans, nyktra och onyktra, helger och vardagar. Vi kollar film, åker en sväng, är i garaget, går på köpis.. ja precis allt. Jag ser nog ut att vara lycklig och nöjd. Men det är jag inte! Inte på långa, låånga vägar. Visst, många tror att vi är tillsammans men hur kan det hjälpa mig när jag vet hur det ligger till? När jag vet att jag är singel i ett väldigt konstigt vänskaps förhållande. Inte hjälper det heller att du bjuder med mig utomlands i höst när vi kommit hem från Kroatien.. Jag är förvirrad!

Varenda år när sommaren knackar på dörren, när solen börjar svepa sina värmande strålar över oss i kalla Sverige så sköljer minnena över mig, precis som när vågorna kluckar mot stenarna vid strandkanten. Jag kommer ihåg hur mycket roligt vi hade, alla skratt och så några tårar. Alla knäppa påhitt och glädjen du gav mig. Men åren går och tråkigt nog glider man ifrån varandra, visst att det ibland går att ta upp allt igen och ha lika kul igen. Men ingenting blir precis som förr. Jag vet av egen erfarenhet, jag har nästan fått tillbaka det gamla som fanns förr med en person, men det har gått fyra år och än är det inte lika.. Tänk på det, goda vänner växer inte på träd! Vissa täta vänskapsförhållanden är fortfarande lika stabila fast dem dagliga pratstunden/umgänget är utbytt mot max två gånger i månaden. Vissa funkar det med, andra inte!