milirikaa

Jag vet att jag borde veta vid det här laget att det aldrig kommer bli som förut, att jag aldrig mer kommer få kalla dig för min, men det går inte att få in det i huvudet. Om en vecka så har det gått ett halvår sedan jag var störd, dum i huvudet, cp, sjuk, äcklig och ja DUM I HUVUDET! Men mina känslor har inte mattats av ett dugg. Hur lång tid ska det behöva ta? Visserligen kan det väl knappast hjälpa att jag träffar dig näst intill varenda dag.

Jag har sovit med dig sex nätter i rad, sex underbara nätter så som det borde vara. Sen blev det som det jämt blir, det är som om du vaknar upp med ett "skit!" och kommer på att du vart för mycket med mig, vart för snäll, vart för mycket som förr så då skiter du i mig, dummar dig och börjar bråka. Jag är van nu, jag vet att det blir så som om du gör det för att markera något, kanske din oerhört korkade ståndpunkt! vad vet jag?

Men det du sa till mig förra fredagen, förra lördagen och i fredags.. ja det lever jag på. Jag hoppas så jäkligt att det du tänker på, att det du funderar på ska sluta i ett ja och då ett ja som passar det jag vill. För om det var så att det absolut inte skulle finnas någon chans så skulle du väl inte dels vara så som du är och inte heller tänka på det?

Jag känner verkligen att det är med dig som jag lever, jag skulle kunna göra vad som helst. Jag skulle kunna strunta i vissa drömmar jag har för ingen dröm går i uppfyllelse utan dig i mitt liv.